Måste bara dela med mig av en fundering, den första här på frillan på ett bra tag. Är s.k. "comebacks" per definition förkastliga? Frågan aktualiserats efter att ha läst den svenska dagspressens reaktioner på Verves "Forth". Just i det här fallet får jag väl själv erkänna att jag är benägen att instämma i de avslagna nästan-sågningarna. Min ryggmärgskänsla säger mig ändå att jag måste reagera mot mediajournalistdrevet på något sätt. Finns det överhuvudtaget några exempel på artister som har blivit posivivt bemötta efter att ha kommit tillbaka från en lång tids upplösning eller inaktivitet? Det känns som att grundinställningen är "Har du en gång gått och lagt dig i graven ska du fan se till att stanna där. Världen har förändrats, och det har inte du. Lägg ner!". Lika ofta som media-eliten stämmer in i sina klagokörer, lika ofta skördar dessa avdankade föredettingar framgångar med sina förhatliga återföreningar.
Personligen blev jag överlycklig när Porl Thompson beslutade sig för att börja lira med Robert Smith igen, liksom när Ozzy blev tillräckligt nykter för att turnera med Toni igen. Med det kanske knappast kan betraktas som återföreningar, snarare återställare. Till frågan: om det finns en regel i ovanstående, vilka undantag finns det som bekräftar den?
